Aptitude

Den här sjukhusupplevelsen var det värsta någonsin, jag hade nääääästan nära kommit över min rädsla för sprutor, lite iaf, men nu är jag tilbaka på ruta ett. Det var så jävla hemskt och jag grät så att hela avdelningen hörde mig.

Den första gubben *host* var jätte snäll, men han testade i armvecket och det funkade inte, så då kom det en annan man som skulle försöka, han var så hårdhänt och hänsynslös och gjorde två gånger på min hand, och det gjorde som in i helvete ont och han tröck ner nålen så det började blöda, vidrigt ont. Så nu är det ett blåmärke på min blodådra, kan knappt röra handen.

Sen när jag väl låg inne i röntgen så gjorde det så jävla ont i min hand fortfarande och efter ett tag så kom dom in och skule spruta in något så att man ser bättre på bilderna. Och det gick tydligen inte att spruta in för min ådra var för liten, så dom håller på i typ 5 min och trycker och drar, jag ville bara därirfrån, började gråta igen och jag var så nära att säga att dom skulle ta ut mig därifrån för jag vill inte längre.
Om dom hade varit tvugna att sätta in en ny nål, då hade jag seriöst gått hem, jag hade dragit.
Fast mamma hörde gubben säga att om det inte funkar nu så struntar vi i det hära .

Så nu är jag officielt livrädd för sprutor igen, har varit gråtfärdig och deprimerad hela dagen, bara för det hära.
Nu är det äntligen över och jag tänker faaan aldrig mer sätta in den där jävla kanylet,
hoppas bara inte hjärntumöret har kommit tillbaka då, annars går min plan åt helvete.


Någon som tycker synd om mig ?